 |
I AB 19/7 fortsätter Maj Wechselmann sin propaganda mot den svenska krigsmakten de socialdemokratiska regeringarna och baltflyktingarna. Som vanligt slarvar MW lika mycket som hon skarvar.
MW påstår bl a att den estniska presidentkommissionen utgivit sina länge väntade rapporter om brott mot mänskligheten under den kommunistiska resp nazistiska ockupationen och låtsas citera ur en av dem. Men ingen av rapporterna har publicerats än - bara en första, kort sammanfattning om den nazistiska ockupationen. Där står inte ett ord om att "ett mycket stort antal ester hjälpte Hitler och medverkade till folkmord och krigsförbrytelser". Än mindre att "många av dessa ester flydde sedan till Sverige". Det är rena påhitt av MW.
Kommissionen namnger femton misstänkta estniska krigsförbrytare från naziockupationens tid. Av dem kom två till Sverige och stannade här till sin död för tiotals år sedan.
Enligt judiska ledare i dagens Estland som Eugenia Gurin-Loov och Elhonen Saks fanns mellan tio och tjugo krigsförbrytare bland dem som flydde västerut - nästan alla till andra länder än Sverige.
Den s k Sandlerkommissionen efter kriget undersökte särskilt 150 baltiska flyktingar som av landsmän anklagats för diverse brott och oegentligheter under den nazistiska och kommunistiska ockupationen. I några få fall fann kommissionen fog för misstankarna - fall som Evald Mikson som nu även den estniska presidentkommissionen namnger som krigsförbrytare.
Jag vet inte om en handfull eller något tiotal krigsförbrytare lyckades fly till Sverige efter kriget. Men så mycket tror jag mig veta att det utgör "hets mot folkgrupp" i lagens mening att utifrån ett fåtal föraktliga individer förtala en hel folkgrupp som AB och andra gång efter annan låtit MW göra.
Det var trots allt uppåt 40 000 människor som flydde hit från Baltikum under efterkrigstiden. Ingen - utom MW - har veterligen ifrågasatt att de flesta av dem var minst lika goda demokrater som de flesta svenskar. Förmodligen bättre eftersom baltflyktingarna upplevt såväl nazistiskt som kommunistiskt förtryck. Därför har de flesta av oss - till skillnad från alldeles för många svenskar, främst kulturutövare som MW - inte lockats av dessa vidriga våldsläror.
Maj Wechselmanns huvudfiende tycks vara den svenska krigsmakten och de socialdemokratiska regeringarna under efterkrigstiden. Men hennes påstående att svensk militär transporterade hit baltiska krigsförbrytare och att regeringen gömde undan dem är trams.
Det är riktigt att svensk militär hjälpte till att ordna några tiotal expeditioner över Östersjön. Den bästa publicerade sammanställningen om dem är nog Lars Ericssons uppsats "Exodus och underrättelseinhämtning. Det svenska försvaret och Baltikum, hösten 1943-våren 1945" (s.83-127) i Bo Huldts och Klaus-Richard Böhmes antologi "Vårstormar" (Probus 1995). Ericsson konstaterar att de flesta båtresorna utfördes före den baltiska massflykten hit hösten 1944. Huvudsyftet med dem var att "erhålla upplysningar angående tyska militära dispositioner i Baltikum". Vilken svensk demokrat kunde då - eller nu - ha något emot att svensk militär spanade efter möjliga tyska angreppsplaner mot Sverige? Vem kunde ha något emot om man dessutom lyckades (åter)upprätta ett agentnät som kunde verka också om den tyska ockupationen avlöstes av en ny sovjetisk? Vem - utom nazistiska och kommunistiska medlöpare - kunde ogilla att man hjälpte baltiska demokrater att fly till friheten i Sverige? Den svenska krigsmakten hjälpte främst till med bensin som var strängt ransonerad i krigstidens Sverige. I övrigt sköttes det praktiska till större delen av demokratiska baltflyktingar, bland esterna främst den socialdemokratiske ledaren August Rei (som hade goda kontakter med bl a Tage Erlander) och bankmannen Klaus Scheel. Kan någon utöver MW på allvar tro att den estniske juden Scheel skulle ha hjälpt judemördare att fly hit? Tror någon mer än MW att Rei, hans lettiske kollega Bruno Kalnins (som själv suttit i nazistiskt läger), Tage Erlander eller andra svenska socialdemokrater skulle hjälpt nazistiska medlöpare till Sverige?
I själva verket sparade den pedantiske Scheel namnlistorna från samtliga flyktingtransporter över Östersjön och skrev även om dem i sina dagböcker. Bland dem som enligt direktiven kategoriskt skulle vägras hjälp var "1.Angivare, tjänstemän och annan personal hos (den tyska säkerhetspolisen) SD och den politiska polisen. Likaså (den sovjetiska säkerhetspolisen) NKVD:s angivare och agenter. 2. Den tyska civilförvaltningens tjänstemän, balttyskar och den estniska "självförvaltningens" kompromisslöst tyskvänliga lakejer" (se bl a A.Horms översikt i samlingsverket "Pool sajandit eestlust paguluses/ Ett halvt sekel för ester i landsflykten, Sthlm 1995, s. 159-181). De som MW påstår att svensk militär i lönndom forslade hit, var alltså precis de som inte var välkomna!
Vad jag vet finns i Scheels namnlistor inte någon av det dussintal balter som under sextiotalet utpekades som krigsförbrytare i sovjetiska propagandaskrifter som numera ingen - utom möjligen MW - vill kännas vid, men som Efraim Zuroff använde sig av när han i Simon Wiesenthal-centrets namn tillskrev den svenska regeringen i slutet av 1980-talet. Så arbetade aldrig Simon Wiesenthal själv, en demokratisk hedersman som alltid tagit lika sjävklart avstånd från nazistiska som kommunistiska krigsförbrytelser och propaganda.
Av de tolv namngivna - som MW kallat "13 beryktade judemördare" - var åtta döda. Bland de fyra då levande fanns människor som Voldemars Ginters. Jag minns fortfarande hur Socialistinternationalens hedersordförande Bruno Kalninsfnös när jag frågade om det fanns fog för anklagelserna mot Ginters och övriga letter på listan. Senare har även den brittiske författaren Tom Bower, som MW annars gärna citerar, konstaterat (s.61 i boken "Det röda nätet"), att just Ginters "obesudlade rykte" var förutsättningen för britternas samarbete med honom efter kriget. Det ledde i sin tur ledde till att Ginters förtalades i sextiotalets KGB-broschyrer som det s k Wiesenthal-centret senare angav som sina enda källor för "baltlistan". Ingvar Carlsson och Göran Persson har alltså - lika lite som på sin tid Tage Erlander - någon som helst anledning att skämmas över sin handläggning av dessa frågor. Sedan må gamla kommunistiska propagandister som MW må tjata och ljuga hur mycket som helst om att Sverige - och i praktiken dess regeringar - hjälpt till att gömma undan krigsförbrytare i Sverige. MW:s lögner blir inte sannare för att de upprepas till leda!
Andres Küng
(2001-07-25)
|