 |
Alltsedan vårt sätt att räkna byggdes upp på tiotalet - eller kanske redan för att Vår Herre gav oss två händer med fem fingrar var - har tio varit något av ett magiskt tal.
Låt oss därför börja i Baltikum för tio år sedan.
För tio år sedan var Estland, Lettland och Litauen fortfarande ockuperade.
För tio år sedan stod barrikaderna i huvudstäderna. Man hade genomlevt de blodiga sovjetiska attackerna i januari 1991. Stämningarna pendlade mellan stort hopp och yttersta förtvivlan.
Jag råkade vara i Vilnius under dagarna när Loreta och de andra tretton ungdomarna vid TV-tornet kördes över av sovjetiska stridsvagnar. När vi på morgonen tillsammans med stadens hela befolkning trotsade utegångsförbudet så etsade sig en bild fast på näthinnan: ett barn som lekte i en vattenpuss på katedralplatsen.
Hade hennes framtid på en natt förändrats: från hoppet om frihet ... till ett liv i sovjetsystemet, just ett sådant som så många trotsade världens största krigsmaskin för att slippa?
Idag, tio år senare, är flickan i vattenpussen nästan lika gammal som ungdomarna som försökte vända stridsvagnar med bara händerna.
Knappast minns hon något av tvålransoneringskuponger eller matköer, av förbjuden musik eller telefonavlyssning, av deporterade anhöriga eller av folk som avrättats för att ha varit "gifta med folkfiender".
Hon ser framåt.
Hon har förmodligen skaffat sig sin första mobiltelefon med kontantkort. Hon chattar med folk från hela världen över internet - förmodligen får hon stå i kö till skolans eller bibliotekets dator, men hon gör det. Med sina väninnor planerar hon hur hon ska komma iväg och se Paris, de har redan varit i Lettland och Polen och kanske med skolan på vänortsmöte i Sverige.
Hon bor hemma i en trång och relativt omodern lägenhet. Hon vänder noga på slantarna, att gå på bio kan man unna sig men inte varje vecka. Med mycket stor sannolikhet söker hon till högre utbildning och ännu troligare är att hon kommunicerar någorlunda på minst tre språk.
Hon är europé.
Hon har mindervärdighetskomplex inför det rika väst. Men inte alls så som dom som en morgon för knappt tio år sedan, när självständigheten var återvunnen, skulle bygga ett land och ett liv på ruinerna av ondskans imperium.
Det unga Baltikum är alltmer självmedvetet.
För tio år sedan forslade vi matpaket dit. Idag åker finnarna till Estland för att handla.
För tio år sedan hade knappast någon förutom experterna sett datorer. Idag använder omkring hälften av Estlands befolkning internet regelbundet. En högre andel än i Belgien eller Frankrike.
För tio år sedan smugglade vi mobiltelefoner till Estland, för att oppositionella skulle kunna stå högst upp på Domberget och nå det finska nätet. Idag har var tredje est en egen "snutte". En lika hög andel som i Tyskland och högre än i USA.
För tio år sedan var ekonomierna bland de mest slutna och genomkontrolleradei världen. Idag placerar Heritage Foundation Estland som nummer fjorton - nummer fjorton! - i listan över fria ekonomier i världen.
För en del flerbarnsfamiljer, för barnhemsbarn och för många pensionärer betyder dessa internetförbindelser och mobiltelefoner ännu ganska lite. Men även om de är missnöjda med sina villkor så vet de också att det inte finns något hörn av det forna sovjetväldet där barnhemsbarn eller pensionärer har det jämförelsevis lika bra.
Det unga Baltikums självmedvetenhet förenas med en äldre baltisk självbild.
Ja inte en bild, utan tre.
Som väl idag de flesta vet så är det tre olika länder, med större inbördes skillnader än inom Norden.
Alla tre ser sig dock som långvariga medlemmar i den västliga kristenhetens Europa, detsamma Europa som är Europa för oss.
Litauen inträdde i den moderna historien som självständig stat och har så varit nästan hela tiden fram till idag, med undantag för två och ett halvt århundrade under ryskt välde.
Detta Litauen, under långa tider i union med Polen och inkluderande även dagens Vitryssland, stundtals delar av Ukraina, kristnades relativt sent men kom därefter att vara en del av Centraleuropa. Universitetet i Vilnius grundades strax efter Uppsala och är ett av Europas äldsta.
Det litauiska språket tillhör tillsammans med lettiskan den baltiska språkgruppen. En språkgrupp inom den indoeuropeiska språkfamiljen som en gång innehöll också den numera utdöda gammalpreussiskan.
Dessa baltiska språk har en alldeles egen identitet, som varken är slavisk eller germansk eller för den delen romansk. Litauiskan anses vara det europeiska språk som står närmast sanskrit.
Letter och litauer delar en medvetenhet om ett baltiskt ursprung, en baltisk identitet åtskild från slaver och germaner, men också en långvarig samhörighet med Europa.
Den lettiska anknytningen till detta Europa är dock annorlunda än den litauiska. Till skillnad från litauerna kom man tidigt under främmande välde.
När korstågen till det heliga landet tog en ände med förskräckelse så dirigerades verksamheten om, upp längs Östersjön.
Ett dåtida AMS-projekt, kanske man kan säga. Och det är klart, furstar i alla tider har varit bekymrade över att låta större styrkor män med vapen vara sysslolösa hemmavid alltför länge. De kan då ha en tendens att ta egna initiativ.
Från pepparkakans hemstad Torun - dåvarande Turm - utgick Tyska Ordens styrkor norrut.
För i dagarna ganska jämnt 800 år sedan kom de till nuvarande Lettland och grundade Riga som sin huvudstad. Ja Riga, som genom sin historia bland annat hunnit med att vara Sveriges största stad, firar i höst sitt 800-årsjubileum - jag kan rekommendera ett besök!
Alltsedan den tiden har stora delar av nuvarande Lettland tillhört den nordgermanska kulturkretsen. Tyska Orden följdes av Hansan, av danskar och av svenskar.
Efter svensktiden kom man under ryskt välde, men under det ryska styret fram till sent 1800-tal fortsatte tyskan att dominera förvaltning och affärer. Att Wagner under en del av sitt liv verkade i Riga var därför helt naturligt. Religionen var främst protestantisk, undantaget ett hörn i söder som hade varit under litauisk-polskt styre.
I norra delen av dagens Lettland mötte Tyska Orden folk som talade helt andra språk än lettiska. Det var liver och kurer och ester. Namnen var ännu inte uppfunna, men det rörde sig om östersjöfinska folk som hade bott i sina områden mycket länge, långt bortom varje form av skriven historia eller ens muntlig tradition.
Av kuriska och liviska återstår idag inte mycket. En handfull människor talar fortfarande liviska och den lettiska staten gör berömvärda insatser för att slå vakt om denna sista länk till det förflutna. Liviskan finns som skriftspråk sedan länge och har faktiskt ställning som officiellt språk i Lettland - mest en symbolhandling, men dock.
På andra sidan Estland finns besläktade folk som isurer, ingrier, voter, vepser och lite längre bort, runt Moskva, fyra miljoner mordviner, varav dock kanske bara hälften mer eller mindre hjälpligt talar endera av de två olika mordvinska språken.
(Dessa språk och folk är så okända att stavningskontrollen på min dator inte
vill kännas vid dem!)
Detta sagt för att ge något av den estniska självbilden. Estniskan och de finsk-ugriska språken tillhör, som ni vet, inte den indoeuropeiska språkfamiljen utan den uralo-altaiska.
Ni kan tycka att ryska är obegripligt men jag kan försäkra er att estniska är betydligt mer obegripligt - om ni inte råkar kunna finska, förstås. Och mitt estniska språköra uppfattar mycket tydligt inte bara att svenska och tyska är släkt, utan också svenska och ryska.
De östersjöfinska folken uppfattar sig själva som mycket gamla. Gamla i bemärkelsen att man bott ungefär i sina nuvarande områden mycket, mycket länge. Man har upplevt hur man blivit trängd av instormande slaver och germaner, man har sett hur besläktade folkstammar assimilerats av sina nya herrar, hur språk dött ut och identiteter gått förlorade.
Denna slavisk-germanska inringning, som ju Stalin-Hitler-pakten kom att bli en sentida illustration till, har alltså en tusenårig historia i den estniska medvetenheten. Faktiskt så är redan det estniska, och finska, namnet för Sverige - Rootsi, Ruotsi, förmodligen samma ord som Rus, Ryssland - och möjligen Roslagen.
Liksom i Lettland kom det utländska väldet att befästas i Estland. Fram till slaget vid Narva - det andra slaget vid Narva, det vars segrare byggde en Narvaport i St. Petersburg - var makten nordgermansk liksom i Lettland, och liksom i Lettland var det tyska språket förvaltnings- och handelsspråk långt
in på 1800-talet.
Universitetet i Dorpat, som ju grundades 1632 som Sveriges andra universitet, stängdes efter den ryska erövringen men återöppnades 1802 och då som tyskspråkigt universitet. Dorpat kom att bli ett av den dåvarande tyskspråkiga världens starkare universitet inom medicinen, och flera (för andra än undertecknad) kända namn inom 1800-talets europeiska medicinska forskning verkade där.
Mot slutet av 1800-talet inleddes en medveten förryskning. Förvaltningen, också lokalt, skulle bli ryskspråkig, universitetet likaså.
Under andra världskriget återkom såväl de ena som det andra herrefolket, och under sovjettiden en långtgående förryskning, även om Stalin aldrig förverkligade de planer som vi idag vet fanns i skrivbordslådorna i Kreml om att deportera de tre baltiska folken i sin helhet, så som man hade deporterat krimtatarer, tjetjener och ett dussintal andra folk.
Dagens Estland har Sverige att tacka för universitetet i Dorpat - Tartu - men faktiskt också för undervisning på bredden. En präst i Livland, som bondpojkar gick och läste för, tyckte att eleverna var så duktiga så han tog med sig några och for till kungs i Stockholm.
Kungen var vederbörligen imponerad och föranstaltade om allmän folkskola. Den person som skickades ut för att förverkliga folkskolan drunknade dock i ett skeppsbrott på vägen, och snart därefter förliste det svenska östersjöväldet, men faktiskt kom landsbygdsbefolkningen ändå att alltmer gå i skola.
I den tsarryska folkräkningen från 1899 var 95 procent av befolkningen i dåvarande Livland läskunniga, i dåvarande Estland 99 procent. Vad det var i Sverige på den tiden vet jag inte säkert, men förmodligen något lägre. I Ryssland i genomsnitt 30 procent.
De höga utbildningsnivån som grundlades redan på svensktiden utvecklades, trots det mycket svåra 1700-talet, snart vidare.
Vid det förra sekelskiftet utgjorde "bondbarnen" - alltså ester och letter - en majoritet av studenterna vid universiteten. De första hade kommit in tidigare på 1800-talet men bara om de förtyskade sina namn. Nu var sådan maskerad inte längre nödvändig - även om tyska namn fortfarande var vanliga.
Undervisningen var ju länge på tyska, den skulle nu bli på ryska men i praktiken var det ibland det ena ibland det andra.
Mina morföräldrar och deras generationskamrater kom därför att bli minst trespråkiga. Vid sidan om modersmålet behövdes tyskan och ryskan i vardagen. Med studierna följde ofta latin och kanske engelska eller franska.
Efter självständigheten 1918 stod varken det tyska eller ryska särskilt högt i kurs i Estland. Man blev därför det första land på det europeiska fastlandet som införde engelska som obligatoriskt första språk i skolorna. Min far, som är född 1920, läste engelska i grundskolan.
(Faktiskt bevarades engelskan i estniska skolor under hela sovjettiden. men kvalitén blev som den blev och ämnet togs av många inte på allvar.)
Summa summarum, ester och letter har levt sisådär trekvarts årtusende under främmande herrar. En mycket stor del av detta inom den nordgermanska östersjökulturen.
Utan att ge upp sin egen identitet har de blivit en del av samma kulturkrets.
De har fler högre utbildade per capita än något annat folk runt Östersjön, de har fler med sekundär utbildning per capita - i praktiken alla, såvitt jag vet - än något annat folk runt Östersjön. De reste sig ur det tsarryska sammanbrottet till näst intill nordisk nivå - ja Estland och Lettland var på 30-talet bland världens 15 rikaste länder. Eller, som The Economist uttryckte det i en jämförelse av Finland och Estland förr och nu, " the Gucci shoe was on the other foot".
De reser sig nu igen med häpnadsväckande hastighet från den sovjetiska misären.
Eller kanske inte så häpnadsväckande, om man ser till historien.
På Hansatiden var Riga och Reval de rikaste städerna norr om Lübeck - i viss konkurrens med Novgorod och Visby, men dock. På svensktiden var Estland och Livland rikets kornbod.
På tsartiden slogs mycket av detta i spillror. Men man byggde upp det igen.
Så slogs allt ner i den sovjetiska misären. Och nu bygger man upp igen, som Imse Vimse Spindel efter regnet.
Jag hoppas ni ursäktar att jag tog tid till denna tillbakablick. Men den förklarar mycket av hur man ser på Europa idag.
Man ser sig inte som hjälptagare eller hjälpbehövare. Ja man vet om att det finns, och framför allt fanns, saker som är svåra att ekonomiskt klara själv. Och att det finns "hjälp" som kan vara väl motiverad utifrån givarlandets egna intressen och därför till ömsesidig nytta. Brottsbekämpning, till exempel.
Men såväl det unga som det äldre Baltikum ser sig som en sedan århundraden integrerad del av Europa - en integrerad del som tillfälligt skars av på grund av att detsamma Europa, som nu emellanåt sätter sig på höga hästar, inte lyckades hålla sina odemokratiska krafter i schack på 30-talet.
Man känner sig en smula förorättad av statistiska jämförelser som visar att genomsnittsinkomsterna bara är sisådär en fjärdedel av EU:s. Eller - kanske inte av statistiken som sådan, man är mycket medveten om att man är fattigare, utan snarare av att detta tas som argument för att fördröja EU-medlemskap.
"Hitler var er uppfinning, inte vår - varför ska vi straffas dubbelt, först genom fem årtionden av sovjetisk ockupation och sedan genom att ni betraktar oss som mindre salongsfähiga."
Allvarligare ser man på undertonen av misstro mot ländernas demokratiska förmåga. "De behöver mer tid för att mogna demokratiskt", som det ibland sägs.
Redan i självständighetsförklaringarna 1918 valde man demokratin. Man hade medverkat till och stött Kerenskijs demokratiska revolution i Ryssland, men när Lenin tog överhanden så sa man att denna väg kan inte vi gå.
Självständighetsförklaringarna var uttryck för tidens moderna strömningar. De slog fast yttrandefrihet, fria val, kvinnlig rösträtt, religionsfrihet, föreningsfrihet och fackliga rättigheter, liksom rättigheter för minoriteter. Den nationella självbestämmanderätten var ett redskap kanske rentav mer än ett mål i sig.
Detta var en följd av att ester och letter - Litauen hade ju en lite annan bakgrund - var vana vid främmande välde och hade varit beredda att utvecklas i ett demokratiskt Ryssland, så länge det alternativet var realistiskt.
Så dessa länder som fick kvinnlig rösträtt före de flesta europeiska stater och där folk offrat personlig säkerhet och trygghet för att återfå demokratin, medan västeuropéer byggde radhus och köpte Volvobilar, de blir en smula förolämpade när biståndskurserna i demokrati ångar in.
OK, det finns konkreta saker att ta igen, men man vet vad demokrati är och man vet, till skillnad från många av biståndsgivarna, vad priset blir när man förlorar demokratin.
Till yttermera visso så uppfanns fascismen i Italien, nazismen i Tyskland, kommunismen i England och den praktiserads först i Frankrike.
Den kanske allra allvarligaste förolämpningen man upplever gäller beskyllningarna om minoriteter.
Man ser hur invandrare i Tyskland får sina bostäder nerbrända och hur invandrare skjuts eller misshandlas till döds i Sverige.
Man ser hur minoritetskonflikterna på Nordirland eller i Baskien skördat hundratals dödsoffer och hur till och med språkkonflikten i Belgien lett till våldsamheter på gatorna.
Inget sådant förekommer i Estland, Lettland eller Litauen.
Det förtjänar att upprepas.
Inget sådant förekommer i Estland, Lettland eller Litauen.
Inte en enda kaukasier har misshandlats på grund av hudfärg. Inte en enda ryss har utsatts för stenkastning eller nerbrända bostäder. Dessutom har man en tradition från förkrigstiden av minoritetsrättigheter, som även den svenska minoriteten i Estland kunnat vittna om.
Nu ska Rolf Ekéus som OSCE:s minoritetskommissarie ge goda råd till balterna.
Ekéus är säkert en klok och förnuftig person, och balterna tar säkert vänligt emot honom - men med starkt ansträngda leenden. Och jag måste säga att det kanske vore bättre att skicka Landsbergis till Nordirland eller Tyskland eller Sverige eller rentav Ryssland för att lära ut hur man löser konflikter utan intolerans.
Nåväl.
Det har nu gått nästan tio år sedan det kalla kriget slutade för balternas del.
Tio år - en lika lång tid som hade förflutit sen andra världskriget när jag föddes. Eller - i sammanhanget viktigare - när Romfördraget och därmed EU kom till. På tio år hade Europas ledare då kommit fram till att man behövde ena Europa för att undvika framtida krig och för att bygga en gemensam framtid i välstånd.
Detta uppnådde man på tio år. När Europa stod i ruiner, när man nyss hade utkämpat ett bittert krig med varandra och när kommunikation sköttes med ånglok snarare än e-post, mobiltelefoner och regeringsflygplan.
På tio år efter det varma kriget kunde Europa uppnå detta.
Vad har man då uppnått på tio år efter det kalla kriget?
Balterna har på tio år bytt politiskt, juridiskt och ekonomiskt system.
Sett ur baltisk synvinkel har EU på samma tid i stort sett bara kommit överens om att balterna måste undervisas mer i demokrati, minoritetsrättigheter och marknadsekonomi. Däremot har man på tio år inte lyckats komma underfund med hur jordbrukspolitiken eller socialfonderna ska anpassas för att klara fler medlemmar.
Jag tror att det är Estlands utrikesminister som sagt att "klockorna går olika fort i Baltikum och i Västeuropa".
Balterna är nog glada över det Phare-bistånd som ges, men de vet mycket väl att EU:s "storsatsning" bara är en tvåhundradel - en tvåhundradel - av den kraftansträngning som USA gjorde efter andra världskriget för att få Europa på fötter.
Balterna har dragit slutsatsen att västeuropéerna förlorat kunskapen om frihetens och demokratins pris bakom jakten på bättre fiskekvoter och oro inför nästa avtalsrörelse.
Den i och för sig berättigade upptagenheten av galnakosjukan har en tendens att överskugga behovet av att hålla ute "galnamaktsjukan" - det gissel som så präglade 1900-talets Europa.
(Möjligen också en begynnande rädsla för konkurrensen från tre "unga tigrar"
vid Östersjön.)
...
En gång i framtiden, i återblickarna över hur de baltiska staterna kom med i EU - för med kommer de, det är jag fullt och fast övertygad om - i återblickarna kommer man förmodligen säga om EU-medlemsskapet som om de västliga rådgivare som för tio år sedan försökte förklara för balterna att det nog var orealistiskt med självständighet från Sovjetunionen, att det var orealistiskt att omorientera handeln från Ryssland, att det var orealistiskt att återinföra de egna språken eller att det var orealistiskt att lämna rubelzonen:
"Vi valde alltid det omöjliga. Därför lyckades vi."
För egen del frestas jag att parafrera den brittiska självironin "No sex
please, we're British!":
"No visions please, we're the European Union!"
Tack.
|